Digital Benin

Publicerad textDescription

Utställningstext STADEN (kopplat till föremålet): Det kungliga palatset var också platsen för en av de mest fascinerande konstformerna i Benin- rektangulära bronstavlor med avbildningar i relief av personerr och händelser i det ceremoniella livet vid hovet. Omkring 900 sådan relieftavlor finns kvar i världen idag och sägs i det gamla Benin ha hängt uppspikade på de takbärande pelarna i palatset, där de bildade en imponerande fond för de hovceremonier de delvis också avspeglar. Utställningstext STADEN 1998, Benin City: "DÄR KUNGEN AV NÅD RÅDER ÖVER LIV OCH DÖD" Kungariket Benin ligger i den tropiska regnskogen i södra Nigeria. Majoriteten av dess befolkning är kända som edo, men också grupper av ibo, ijaw, yoruba och itsekiri bor inom rikets gränser. Kungarikets hjärta är dess huvudstad, som förr hette Edo men idag kallas Benin City. Utanför huvudstaden lever det jordbrukande folket i flera hundra byar under sina äldstes ledarskap. Benins kulrurrikedomar blev kända för västvärlden 1897 genom brittisk straffexpedition riktad mot Benin City, då tusentals konstverk från det kungliga palatset beslagtogs och senare spreds till museer och privatsamlingar över hela världen. Det är en kunglig konst som skapats för att förhärliga den gudomlige kungen, Oba, och hans föregångare. Också idag sitter en gudomlig kung, Oba Erediauwa, på tronen i Benin och styr över ett hängivet hov, över storslagna palatsritualer och över livaktiga konstnärsskrån. Detta sammantaget gör Benin City till ett religiöst och rituellt centrum och i kraft av kungamakten till en stad av gudomlig inspiration. "HÖGSÄTET FÖR OBA - HIMLENS UTVALDE" Benin City, i dagens Nigeria hem för omkring 200 000 människor, har alltid varit kungariket Benins administrativa och religiösa centrum, något som också avspeglar sig i dess uppbyggnad. Stadens kärna omges av en dikerad lerjordsmur som enligt traditionen skall ha anlagts av den sittande Oban vid mitten av 1400-talet. Området inom denna ringmur delas i två sektioner av en bred gata, där den mindre sektionen i sydväst inrymmer kungliga palatset och de olika palatssällskapens och palatschefernas hem, medan den större sektionen nordöst om skiljegatan bebos av stadscheferna och alla yrkesspecialister som arbetar för kungen, såsom de olika konstnärsskråna. Bortom denna inre mur sträcker sig en yttre mur, som inringar det område där kungens många rituella funktionärer bor. Inom den yttre muren ligger också de byar som styrs av Uzama, de mest uppburna hövdingarna i Benin med ansvar för de ritualer som skall trygga hela rikets välbefinnande. Just utanför den yttre muren ligger sedan drottningmoderns och tronföljarens båda palats. Så åskådliggör stadens själva planläggnning den gudomlige kungens centrala position, liksom motsatsförhållandet mellan palatschefer och stadschefer och Uzamas speciella ställning. Det kungliga palatset, en vidsträckt anhopning av byggnader och gårdar, är rikets och stadens hjärtpunkt, varifrån den andliga kraft emanerar som är så avgörande för hela rikets hälsa och välgång. Där i centrum av centrum förvaras också de kungliga förfadersaltarna med sina bronshuvuden, utsirade elefanbetar, klockor och andra föremål, som alla har en roll att spela i tillbedjan av de kungliga förfäderna och den jord i vilken de är begravda.

Namn - förvärvat från/0Provenance

Meyer, Hans Beskrivning Hans Meyer, född den 22 mars 1858 i Hildburghausen, död den 5 juli 1929 i Leipzig, var en tysk förläggare och forskningsresande, son till Herrmann Julius Meyer, bror till Hermann Meyer. Meyer övertog, sedan han promoverats till filosofie doktor, jämte sin bror Arndt Meyer 1886 ledningen av "Bibliographisches Institut". Han var ledamot av tyska kolonialrådet sedan 1901, juris och filosofie hedersdoktor samt innehavare av professors namn och geheimehovråd. Under hans chefstid utvidgades förlaget med bland annat "Meyers Volksbücher", "Meyers Sprachführer", Sievers "Allgemeine Länderkunde", en serie litteraturhistorier med mera. Meyer företog ett stort antal vidsträckta resor, bland annat till Sydafrika, var den förste, som besteg Kilimandjaros högsta topp, och studerade 1903 Ecuadors glaciärer. Han skildrade sina färder i Zum Schneedom des Kilimandscharo (1888), Ostafrikanische Gletscherfahrten (1890), Die Insel Tenerife (1896), Der Kilimandjaro (1900), Die Eisenbahnen im tropischen Afrika (1902), Reisen im hochland von Ecuador (1904) och Die Eiszeit in den Tropen (samma år). (Wikipedia, 2015-02-26) Hans Meyer, professor, mecenat och samlare, Leipzig. Han har donerat föremål från bland annat Benin till Etnografiska museet, Stockholm. För detta fick han Nordstjärneorden. (Vem tillhör föremålen, s. 30)